Kan vi kräva människonära politik utan att det blir individcentrerat och egoistiskt?
Åsa Bengtsson, docent i statskunskap vid Åbo Akademi, skriver läsvärt och träffsäkert i sin blogg om hur partiledarna i debatt nog är hårt preppade i sakfrågorna. Men att de i regel har ett von oben-perspektiv som är väldigt främmande för medborgare i stort (det här är alltså min läsning av hennes blogg, är inte helt säker om man ens får tala om 'medborgare' i dagens individualiserade samhälle).
Hon skriver bl.a.:
En mer jordnära inriktning på valkampanjen skulle kunna inverka positivt på flera punkter. För faktum är att en stor del av väljarkåren upplever politiken som svårbegriplig och politikerna som fjärmade från vanliga människors vardag.
... ...
Väljarna och deras vardag bör stå i centrum. För det är ju det som politiken i stor utsträckning handlar om.
Det här är svåra frågor. Givetsvis håller jag med om att en förutsättning för en fungerande demokrati är att medborgarna (igen det där ordet, hmm, VÄLJARNA, menade jag) förstår vilka politikernas budskap och agendor är. Att de förstår vad de ger sin röst åt då de gör sitt val.
Men samtidigt har jag även hört från politikerhåll att det jobbigaste är att folk i allt högre grad börjat ställe personliga krav til politikerna. Varför får JAG ingenting, varför beaktas inte MIN situation, hur tänker du om du får min röst jobba för MIG?
Ibland misstänker jag att även vanliga människor är fjärmade från vanliga människors vardag. Att de tappat perspektivet om att tillsammans utgöra samhället, och istället fokuserat på sig själva, och ställa sig i centrum som representant för samhället.
Då politikerna framför sina budskap bör de vara förståeliga, men även realistiska så att de visar på hur de övergripande frågorna påverkar vanliga människors vardag. Så att väljarna kan bedöma hur de som medborgare vill att samhället skall utvecklas för alla deras bästa. Inte för att veta hur politikerna kan betjäna just dem som individer.
