Ifall av att någon missat det så är Pinterest det senaste nya inom sociala medier-fronten. Tjänsten är onekligen fascinerande av flera olika orsaker.

- Det är den första tjänsten (mig veterligen) som i så hög grad använts av kvinnor. Många män har verkat rätt handfallna inför den såhär inledningsvis. (Noteras bör dock att könsaspekten i mångt har överdrivits, imho).

- Den är helt bildbaserad, men ändå i högsta grad en social tjänst, inte att online fotoalbum som säg Flickr.

- Den ger ett unikt alternativ att följa bara en del av en persons innehåll. Man kan alltså välja att endast följa en del av en persons anslagstavlor (Boards) och strunta i de övriga. Alla övriga större socialmedietjänster så antingen följer du allt eller inget av en person.

- Den har slagit alla rekord i tillväxthastighet

Själv fascinerades jag av tanken att dela små vardagliga glimtar med användare globalt. Vyn över min bakgård en kall februarimorgon är inte särskilt intressant för t.ex. min Facebook- eller ens Twitterkrets. Men för en vanlig person i säg Anchorage kan det synbarligen vara kul att se. Men det visade sig att man kan använda tjänsten för mycket mer, vilket jag bara börjat lite trevande prova på. Den funka bl.a. som:

• klåtterplank
• anslagstavla
• scrapbook
• arkiv
• länkbibliotek
• shoppinglista
• inspirationkälla
• källa för estetisk upplevelse
• receptbank
• underhållning
• källa för tips och trick kring de mest varierande ämnen
• mm, mfl.

Men det roliga är hur mängden (manliga) följare med tomma sidor nu börjar hopa sig. Och hur mina olika feeds fylls upp av artiklar om hur man kan använda Pinterest för företag, för att bygga bränd, för marknadsföring, för höjd webbtrafik, för att hitta nytt jobb, osv.

Det som ingen länkar till är Gartners graf över hype cykeln

Vill nån gissa var Pinterest ligger i grafen? :)

Missförstå mig rätt. Jag tycker att Pinterest är det mest intressanta nya sociala nätverket. Men det känns lite tungt att se hela den här processen upprepas åter igen.

Det sagt så är sajten nog värd uppmärksamhet även utanför det personliga intresset som en kul sajt att upptäcka saker på. Jag tror den visar på riktningen för "det nya Facebook". Det är nämligen att det inte kommer ett nytt Facebook som någonsin skulle bli lika enormt stort. Utan att det kommer en massa mindre nätverk som samlar folk att tillsammans kring gemensamma intresseområden bygga upp små helheter som känns tilltalande. Här en strålande analys som argumenterar vidare kring detta:

The Next Social Networks

Är fascinerad av vad som håller på att ske globalt online, hur massorna höjer sin röst. Det är svårt att spåra var det började, men den iranska twitterevolutionen var ett första pyrande kol, den ababiska våren slog igenom på bred front och skrev historia. Och nu håller #OccupyWallStreet på att sprida samma fenomen i västvärlden.

Också i Finland har man sett spår; #torikokous, #occupyfinland, #finnishspring, osv har synats på twitter. Och folk samlades lördagen den 15.10 på torgen kring Finland för att visa sin solidaritet med rörelsen, och sitt missnöje med dagens samhälle. Än så länge var demonstrationerna små, och stämningen sansad. Men det rör på sig.

Frågan är vart det kan leda, särskilt här hemma hos oss i trygga och relativt sett välmående och rättvisa Finland? De flesta är väl ganska skeptiska inför potentialet till förändring. Och säkert har de rätt, saker och ting rör på sig långsamt, rörelsen erbjuder inga direkta alternativ. Men ändå ett ställningstagande mot det rådande.

Hur som helst finner jag det intressant att följa med hela rörelsens spridning. Ännu intressantare blir det att spåra dess konsekvenser.

Jag tror att rörelsen inte direkt kan påverka företagen. Men, om massan blir tillräckligt stor påverkas politikerna, och de i sin tur kan ha en påverkan på det ekonomiska etablissemanget. Dessutom är den här rörelsen särskilt relevant för det finska nationella klimatet, och den debatt som förts här. Det behövs en motvikt som medelklassen kan identifiera sig med mot populisterna och de radikala globaliseringsmotståndarna. I en demokrati behövs massan för förändring.

We are the 99%!

http://wearethe99percent.tumblr.com/

Kl. 6.30 imorse jämförde jag HBLs löpsedel med Svenska Yles nyhetslöpsedel (mina två vanliga nyhetskoll den tiden på morgonen) och slogs av den stora skillnaden. Pappret berättade att striden om Tripoli börjat, medan webben skrek ut om vilt firande då Tripoli föll.

Jag började tänka på mina föräldrar som förmodligen kommer att få reda på att Tripoli fallit då kvällsnyheterna på tv kommer. Medan jag via Twitter fått reda på att internet igen är tillgängligt i Tripoli, har läst politiska kommentarer och forskaranalyser på vad händelserna fått för konsekvenser och om Gaddafis eventuella framtid. Lite beroende på tidningens prioriteringar kommer mina föräldrar att få läsa en resumé av samma i morgondagens tidning.

Dessa nyheter känns viktiga och relevanta för mig, jag har försöker koll på läget. Men i ärlighetens namn berör de mitt dagliga liv (med undantag av vissa arbetsuppgifter) jämnt noll. Mina dagliga göromål just nu, idag eller inom närmaste framtid påverkas inte det minsta av minutläget i Libyen.

Varför känns det då så angeläget att ha koll på händelseutvecklingen minut för minut? Värt att notera att inte ens realtidskoll räcker till. Nyhetsrapporteringen fokuserar i allt högre grad inte bara på realtidsuppföljning, utan på att försöka förutspå vidare utveckling. Vad som kommer att ske till näst, vilka konsekvenserna blir.

Samtidigt drabbas jag av insikten att medan jag har stenkoll på läget just nu, har jag väldigt luddiga  begrepp om varför det brinner i Tripoli (igen).

PS. Jag borde kanske fråga mina föräldrar om lägesbakgrunden, de brukar ha ganska bra koll på sånt. :P

Wikipedia skriver att Facebook som vi alla vet är en social nätverkstjänst. Men jag tycker att problemet är att i takten med att nätverket växer, blir mer nätverksfixerat och framför allt mera tjänstefixerat så minskar den sociala biten.

Mängden registrerade användare på Facebook fortsätter att öka, vi är väl en god bit över 2 miljoner redan i Finland. Vill minnas att jag nyligen också såg någon statistik över att var det nu tiden spenderad på Facebook per användare, eller antalet laddade sidor, eller nåt liknande ökade.

Detta verkar föra med sig att många har i dagens läge fler kolleger, gamla skolkamrater och udda släktingar som vänner än folk som de genuint blir glada över då de t.ex. ringer upp en. På motsvarande vis kan du hitta allt från din lokala skomakare till FNs generalsekreterare på Facebook. Men ingendera av dem är personer då ännu för 10 år sedan skulle ha räknat in i din sociala krets.

Många gånger kan det vara riktigt givande att få en inblick i kollegers liv, att kunna hålla kontakten med avlägsne släkt, att föra meningsutbyten med halvbekanta. Ifall man på köpet får höra vad diverse typer åt till lunch, se ”söta” bilder på deras gudbarn och hundar och se deras semesterbilder så är åtminstone för min del det priset värt.

Men poängen är att jag mest får olika sorters marknadsföring och evenemang tryckta i halsen på mig. Och hör allt fler klagomål om att Facebook blir allt tråkigare och att inget händer där. Eller den allra vanligaste varianten av Facebookaktivitet som tyder på nedgående – total tystnad!

Från den tidigare stora boomen med communities så tycker jag mig känna igen trenden. Kretsen blir allt snävare. Vissa hard core entusiaster syns och hörs allt mer då majoriteten av rösterna ebbar ut för att snart helt tystna. Olika biprodukter, ofta i Facebooks fall verkliga kommersiella produkter, tar över. Och alla håller andan i väntan på nästa stora grej att fylla luckan för den trendiga tjänsten som plötsligt känns passé. Jag tror Facebook håller på att sakta och stegvis dö ut, i den form vi känt tjänsten de senaste åren.

Eller så kanske bara min krets på Facebook i allt ökande grad har blockerat mig för att jag spammat dem för mycket med tråkiga länkar och meningslösa statusuppdateringar :-)

Bilden lånad från följande artikel:

» Social Networking Sites Life Cycle

I dag är det svårare än någonsin att veta när man verkligen vet något och hur komplexa frågor verkligen förhåller sig.  Allt mer ofta får jag mig själv fast med en önskan om att kunna gå till biblioteket och slå upp något för att få reda på hur det är. Tyvärr går det inte längre att göra. *

Jag läste igår en väldigt oroväckande artikel jag fick rekommenderat av en Facebook-kompis som är en kollega jag inte känner särskilt väl. Men hon verkade nog vara en trovärdig källa och vid förfrågan producerade en länk till om tilläggsforskning i ämnet. Med andra ord trodda jag att jag hade kollat källan så där i en vardaglig kontext rätt noggrant. Så jag delade vidare följande artikel på min egen FB-logg:

http://hubpages.com/hub/Scientists_cure_cancer__but_no_one_takes_notice

Artikeln om att ”Vetenskapsmän botar cancer, men ingen uppmärksammar detta” verkade trovärdig med tanke på den fruktansvärda men ändå klockrena logiken. Det handlar om att ifall cancer kan botas med ett patentfritt läkemedel ofta förkortat till DCA så är inget läkemedelsbolag intresserade av att forska i och vidareutveckla ifrågavarande läkemedel. Sålunda hävdar artikeln att ett potentiellt mycket effektivt läkemedel mot cancer nu blir totalt ignorerat.

Då man sen försöker läsa igenom alla texter för och emot detta påstående blir man till slut alldeles utmattad. Det verkar finnas flera olika förhållningssätt till påståendet:

1)      Detta är upphaussat dravel – en internetbaserad konspirationsteori och urban legend

2)      Ovanstående presentation av ämnet är grovt förenklat och missvisande och återspeglar varken läkemedelsföretagens roll eller presenterar korrekt de bristfälliga forskningsrön som artikeln bygger på

3)      Det finns vissa vetenskapliga belägg men ämnet är ännu väldigt lite forskat och läkemedelsbolagens roll är felaktigt presenterad i denna kontext

4)      Preliminära forskningsrön lovande och mer forskning bör bedrivas

5)      Detta är en gigantisk orättvisa och visar på hur kommersiella intressen styr utan minsta lilla hänsyn till mänsklighetens bästa, och ett potentiellt effektivt läkemedel mot cancer håller på att gå förlorad

Problemet är att det inte går att få någon rätsida på detta med internetsökningar och lekmanskunskaper. I de flesta fall blir informationen dels för invecklad och svår för en lekman, och dels går de begripliga åsikterna för tvärt isär. Vår vän wikipedia förhåller sig rätt neutralt utan att riktigt kunna lösa dilemmet, vad tro? http://en.wikipedia.org/wiki/Dichloroacetic_acid#Potential_cancer_applications

Så i dagens samhälle där all tänkbar information finns ständigt närvarande en snabb googling ifrån, får vi information snabbare och lättare än någonsin. Ända tills vi vill veta något om ett kontroversiellt ämne där åsikterna går isär. Då är det så gott som omöjligt att få klart besked och tillförlitlig information. Då finns man sig brutalt utkastad i Internets disinformationssamhälle.

Det mesta kända och omdiskuterade exempel på detta är klimatförändringen. Mänskligheten lär aldrig i något annat ämne (med undantag av religion) ha producerat en sådan myckenhet motstridig information.

* Lite visste encyklopedistera Diderot, d'Alembert et consortes vad de satte i rullning. Tror trots mina informationsbesvär att de ändå skulle vara stolta över vart vi kommit, och inte minst över wikipedia.

Åsa Bengtsson, docent i statskunskap vid Åbo Akademi, skriver läsvärt och träffsäkert i sin blogg om hur partiledarna i debatt nog är hårt preppade i sakfrågorna. Men att de i regel har ett von oben-perspektiv som är väldigt främmande för medborgare i stort (det här är alltså min läsning av hennes blogg, är inte helt säker om man ens får tala om 'medborgare' i dagens individualiserade samhälle).

Hon skriver bl.a.:

En mer jordnära inriktning på valkampanjen skulle kunna inverka positivt på flera punkter. För faktum är att en stor del av väljarkåren upplever politiken som svårbegriplig och politikerna som fjärmade från vanliga människors vardag.

... ...

Väljarna och deras vardag bör stå i centrum. För det är ju det som politiken i stor utsträckning handlar om.

Det här är svåra frågor. Givetsvis håller jag med om att en förutsättning för en fungerande demokrati är att medborgarna (igen det där ordet, hmm, VÄLJARNA, menade jag) förstår vilka politikernas budskap och agendor är. Att de förstår vad de ger sin röst åt då de gör sitt val.

Men samtidigt har jag även hört från politikerhåll att det jobbigaste är att folk i allt högre grad börjat ställe personliga krav til politikerna. Varför får JAG ingenting, varför beaktas inte MIN situation, hur tänker du om du får min röst jobba för MIG?

Ibland misstänker jag att även vanliga människor är fjärmade från vanliga människors vardag. Att de tappat perspektivet om att tillsammans utgöra samhället, och istället fokuserat på sig själva, och ställa sig i centrum som representant för samhället.

Då politikerna framför sina budskap bör de vara förståeliga, men även realistiska så att de visar på hur de övergripande frågorna påverkar vanliga människors vardag. Så att väljarna kan bedöma hur de som medborgare vill att samhället skall utvecklas för alla deras bästa. Inte för att veta hur politikerna kan betjäna just dem som individer.

Politiska redaktören Antonia Berg undrar i Svenska Yles valblogg om man borde frånta okunniga medborgare deras medborgerskap:

Borde okunniga finländare fråntas sitt medborgarskap? 

(M)an börjar fundera om människorna verkligen bara ska ha rättigheter och inga skyldigheter.

Det minsta man kan begära av alla medborgare är väl att personen känner till vilka partier som sitter med i landets regering. Ska en person som inte vet det här ens ha rätt att rösta i val?

En högst relevant frådesättning. Visserligen brukar man ju säga att folket i demokratier får de beslutsfattare de förtjänar. men i vilket skede fjärmas befolkningen så långt från de samhälleliga processerna att de inte längre är kompetenta att rösta. Och att som en konsekvens av detta den representativa demokratin inte längre fungerar? När bör ett land inkompetentförklara sina medborgare?

Så som jag ser saken är detta ett led i ett större samhälleligt problem där individualismen gått så långt att ansvar och skyldigheter inte längre anses beröra den enskillda individen, vi är inte medborgare längre, vi är på sin höjd skattebetalare som noggrannt vaktar över vad vi får för vår investering.

Men då även beslutsfattarna börjar avsäga sitt ansvar är det senast då dag att börja oroa sig.

Dagens Huvudstadsbladet hade en intresseant artikel om det finländska samhällsklimatet där en utlandsbördig Nokiaingenjör intervjuas:

Men för några år sedan, ungefär när det började gå dåligt för ekonomin, började något obehagligt hända.

– Mina finländska vänner började prata på ett annat sätt. Rasistiska skämt blev vanligare. Jag började höra åsikter som att somalierna ska bort och invandrare som begår brott borde kastas ut ur landet. Men hallå, sade jag. Det är ju mig ni pratar om! Det sårar mig, min fru och min dotter.

...

Men där politiker använder mjuka ord så kanske vanliga medborgare slår en i ansiktet. Jag ser det redan hända.

Det är just här politiker, men också media, måste vara oerhört försiktiga. Då en Mari Kiviniemi pratar om att språklagen är till besvär, en Kirsi Virtanen jämför finlandssvenskar med huggormar för att inte prata om vad de sannfinländska politikerna driver för agendor, så sprids det som ringar på vattnet i de breda folklagren. Och där finns inte längre kvar några eufemismer, om de alls funnits. Och det är det många gånger inte längre ord det handlar om utan handling. Handlingar som kan få förödande konsekvenser. Handlingar som riktar sig mot allt från dagisbarn till åldringar.

Detta MÅSTE politikerna minnas. Deras skyldigheter och ansvar är enormt. Medborgarnas skyldighet är att beakta detta då de röstar.

Men ännu en gång, när slutar demokratin att fungera? Detta oroar mig faktiskt, för jag tycker att vi är skrämmande nära den punkten.

Gårdagens tv-diskussion om internet gav inte särskilt många nya argument. För det mesta ventlierades slitna hotbilder medan de positiva och praktiska tillämpningarna knappt nämndes.

Ett positivt undantag utgjorde diskussionen KRING programmet på Twitter under hashtaggen #a2ilta. Där kom flera fräscha, underhållande och relevanta inlägg. Dessa kunde man ockaå följa via text-tv sidan 398.

Nästa gång används tekniken för Svenska Yles valdebatt den 7.4.2011, fst5 och text-tv sidan 398 och #valet2011.

Läs mer på text-tv sidan 397

Häng med i diskussionen!

Ska strax ha utvecklingssamtal och blev ombedd att fundera ut ett par personliga målsättningar för i år.

Att hållas i liv, sådär på ett profressionellt plan, var det första jag kom att tänka på. Dvs hållas flytande, kanske skulle vara samma sak lite mer diplomatiskt. Mycket att stå i finns det av!

Så kunde den här bloggen då väl få vara en andra. Sharing is caring påstås det ju.